Vi hade Brittish Airways som flygbolag vilket innebar att resan gick från Arlanda till Heathrow och därifrån till Rio de Janeiro. Resan till Heathrow gick utan missöden och väl på flygplatsen var det bara att söka upp nästa gate för nästa tripp. För att komma till rätt gate fick vi åka buss och inte någon liten bit utan en tur på 10 minuter. Förutom att Heathrow är stort och att det gick massor med poliser runt så var det väl som vilken flygplats som helst. Vi bordade planet till Rio och fick bra säten. Flygresan skulle ta 14 timmar så vi gjorde det så bekvämt för oss som det bara går.

Resdan fortlöpte enligt plan och på morgonsidan var vi framme vid Rio. Vi plockade med oss bagaget och klev ur planet för att vandra till inrikesdelen. Bara gångvägen ut till gaten var hur lång som helst och under tiden vi vandrade fram hörde vi dom ropa upp namnet på någon Mr. Håkon Eriksson. Svenne och jag skämtade att nu är det en norrman som är eftersökt. Inte någon av oss uppfattade det som att det var mig dom sökte. Vi gick vidare i godan ro medan dom fortsatte att ropa på norrmannen.

Först efter dom ropat upp säkert ett tiotal gånger så sjönk det väl in att det kunde vara Mr. Håkan Eriksson. Nu hade vi gått en riktigt lång väg från flygplanet men det var bara att vända för att se vad de kunde vilja mig. Då vi inte hade allt för gott om tid till inrikesresan till Salvador skulle lyfta raskade vi på allt vad två knubbisar kunde. Väl framme vid planet gick vi in och frågade en flygvärdinna vad som stod på varvid hon drog fram en välbekant plånbok. Tydligen hade den glidit ur under kvällen när jag ändrat ställning.

I plånboken hade jag passet, kort och en stor del av reskassan så det skulle ha vartit en perfekt start på denna resa. Jag tackade flygvärdinnan och vi började slokörad vandra tillbaka. Våra skämt angående norrmannen och hans klantighet kändes väl inte lika fräscha längre. Men snart skakade vi av oss den incidenten.